Extramamma

Jag har skaffat mej en extramamma. Jag vet inte vad jag ska ha henne till riktigt, men det är ju lite gulligt ändå att nån vill va ens extramamma lixom. Hon är precis sådär orolig för mej som mammor ska vara, och lika angelägen om att vi ska hitta på roliga saker ihop, ja ni vet, skaffa en sån där fejkad mor-dotter-relation, och att jag ska prata ut om mina problem när jag mår dåligt. Kvinnor på 40+ har en tendens att tycka synd om mej av nån anledning. Hade en korridorskompis vars mamma ringde mej jätteofta och undrade hur jag mådde, bjöd hem mej över påsken osv. Så himla snällt egentligen, men jag blir lite sådär skeptisk ändå. Vad vill dom mej? Varför utstrålar jag sån hjälplöshet att deras modersinstinkter börjar eka: "Ta hand om henne, ta hand om henne"?

Jag är plågsamt ovetandes om mitt stegantal idag. Bristen på kontroll över tillvaron är ju smått ångestframkallande. Stegräknares reset-knappar borde inte sitta så lättillgängliga. Inför knapplås på dom eller nåt! Nåja, maxpoänggränsen på 12 000 steg har jag åtminstone överskridit.

Dags att kolla lite på Kyle XY nu. Är den killen söt eller är han söt? ;)

Skrynklad

Jaha, då har man varit och skrynklat lite i hjärnan igen. Vi börjar synka nu, jag och min psykdoktor. Hoppas hon kan bota mej.

Dagens stegantal är 36 639. Jag tror jag har gått från Promenadgudinnan till Tvångsmässiga Promenadfreaket. Men jag var bara tvungen att testa om man kunde komma upp i 40 000 steg på en dag. Det kunde man ju tydligen inte, iallafall inte idag. Men en vacker dag ska jag lyckas, så det så!

Stegjakter och axelledsaffischer

Vi har stegräknartävling på jobbet. Äntligen en tävling i nåt som jag är bra på! Jag kan det här med att gå. Men att jag knatade runt så mycket som jag gjorde hade jag ingen aning om. Idag har jag gått 27348 steg! En helt vanlig random dag lixom. Antingen så är jag typ Promenadgudinnan eller så är min stegräknare lite trasig. Och eftersom jag har bestämt mej för att va positiv idag så röstar jag för det förstnämnda alternativet. Nya fungerande hörlurar är inköpta för promenixandet blir inte riktigt detsamma utan lite ljuv musik i öronen. Jag tänkte att jag skulle hålla er uppdaterade i min stegjakt så ni har nåt att se fram emot om kvällarna, bra va?

Annars har jag roat mej med att hänga på vårdcentralen idag. Största delen av tiden på vårdcentraler går åt till att vänta på nån har jag märkt. Som tur var så hade dom strategiskt satt upp en spännande affisch om axelleden i mitt blickfång. Axelleden? Eeeh? Nåja, vårdcentralenfolket var iallafall oändligt trevliga. Jamen, på riktigt. Det är inte bara min tvångsoptimism som talar här, dom var faktiskt helt underbara. Chocken har inte riktigt lagt sej än. Nygatan vårdcentral, gott folk, lägg namnet på minnet. Det är där man får druvsocker, huvudkudde och vatten när man svimmar. Det är där som receptionisten LER när man betalar. Det är där det finns gulliga människor som tar tag i ens problem, hur bagatellartade dom än kan tyckas verka. Det är helt enkelt där det händer.

Less

Okej, inget går som jag vill just nu. Är jävligt less på det. Kan det inte bara vända snart?

My computer is fantastic

Jag ska börja blogga varje dag. Jag har en orealistisk förhoppning om att antalet läsare kommer öka lavinartat i och med detta. Läsvärt innehåll är inte lika viktigt som frekvent bloggande för kvantitet går före kvalitet. Det har jag hört.

Min dator går mej på nerverna. Igår kväll fick jag några länkar som jag klickade frenetiskt på, utan några som helst resultat. Och nu på morgonen när jag sitter här och skriver, då, från ingenstans, så ploppar fönstrena upp. 21 stycken. Bara sådär. Bättre sent än aldrig är en fin och användbar klyscha.

Idag blir det Pirates, wohoo!

Paradoxig

Jag bangade Garnisonsloppet. Jag hade ju sett fram emot min nummerlappsinvigning, men det hade tydligen inte min mage. Eller hade den det? Det kanske var den förväntansfulla nervositeten som gjorde att den inte mådde riktigt som den skulle?

Jag började den här dagen som värsta hurtbullen, knallade över till badhuset och simmade. Förra gången jag var där så plaskade jag mej igenom 50 längder, och man måste ju alltid förbättra sej. Så idag blev det.. 52 längder! Snacka om storstilad ökning. Men som alla vet så är jag ju inget träningsfreak egentligen, långt ifrån, så för att kompensera för dagens smått chockartade början så var jag tvungen att avsluta dagen med att äta massa godis. Man vill ju inte riskera att soff-potatis-imagen raseras lixom.

Hur kan man sakna nån skitmycket samtidigt som man inte vill träffa personen? Är inte det helt stört? Måste jag alltid va så himla paradoxig? "Det är nog bäst att ha två helt motsatta åsikter samtidigt, lixom för säkerhets skull, så att jag inte riskerar att tycka typ.. fel." Eller hur tänker jag? Hurhurhur? Jag är så jävla jobbig.

Jag tänker att...

Imorgon är det dags för årets händelse: Garnisonsloppet! 3 km svårframkomlig terräng i historisk militärmiljö, kan det bli bättre? Och det bästa av allt, jag får för första gången i mitt liv känna på äran i att bära nummerlapp. Jag har ännu inte lyckats få tag i några säkerhetsnålar, men rent teoretiskt så lär ju lappen sitta klistrad mot kroppen ändå, så snabbt som jag springer (läs: promenerar).

Jag har hälsat på i Norrköping idag och diskuterat livet i allmänhet med en mjäkig psykolog. Hon fattade hur trögt som helst. Psykologer har en tendens att överdosera ordet "tänker". Lixom, jag vet att du tänker innan du pratar, du behöver inte påbörja varje meningen med "Jag tänker att..." Och bara för att du tänker innan du pratar så behöver inte det innebära att JAG gör det, så du behöver inte fråga "Hur tänker du när du säger att...?" Inse, jag tänkte inte. Okej?

158 "Jag tänker att.." senare satt jag på bussen hem. I snigelfart. Asfalteringsmaskiner skapar långa bilköer kan jag lova. Och att åka buss i 10 km/h är inte jätteroligt.

Jag känner mej ensam idag :(

Ljud-utrotning

Galet produktiv helg det här. Såhär i efterhand hade jag lika gärna kunnat radera ut alla fyra dagarna ur mitt liv, typ försatt mej själv i koma i onsdags kväll och vaknat till liv igen lagom tills en ny härlig arbetsvecka drar igång igen imorgon bitti. Nåja, det är lätt att va efterklok.

Som pricken över i:et så har min ena hörlur till min trogna följeslagare, mp3-spelaren, tystnat för gott. Vad är detta, vem vill förinta musiken ur mitt liv? Först pajar skivspelaren i stereon, sen sladden mellan datorn och stereon, sen ljudet i datorn och nu har mitt sista hopp, hörlurarna, kastat in handduken. Buhuuuu.

Nej, jag är inte överkänslig.

Punkt.

Orolig

Jag är så jävla orolig, och jag känner mej helt hjälplös som sitter här i helt fel ände av landet och inte kan göra nåt. Eller kan jag det? Jag är sjukt tafatt när det gäller sånt här. Jag vill ju bara att hon ska veta att jag bryr mej och att jag älskar henne. Fan oxå, hur gör man?

Du får inte försvinna...