Jag bangade Garnisonsloppet. Jag hade ju sett fram emot min nummerlappsinvigning, men det hade tydligen inte min mage. Eller hade den det? Det kanske var den förväntansfulla nervositeten som gjorde att den inte mådde riktigt som den skulle?
Jag började den här dagen som värsta hurtbullen, knallade över till badhuset och simmade. Förra gången jag var där så plaskade jag mej igenom 50 längder, och man måste ju alltid förbättra sej. Så idag blev det.. 52 längder! Snacka om storstilad ökning. Men som alla vet så är jag ju inget träningsfreak egentligen, långt ifrån, så för att kompensera för dagens smått chockartade början så var jag tvungen att avsluta dagen med att äta massa godis. Man vill ju inte riskera att soff-potatis-imagen raseras lixom.
Hur kan man sakna nån skitmycket samtidigt som man inte vill träffa personen? Är inte det helt stört? Måste jag alltid va så himla paradoxig? "Det är nog bäst att ha två helt motsatta åsikter samtidigt, lixom för säkerhets skull, så att jag inte riskerar att tycka typ.. fel." Eller hur tänker jag? Hurhurhur? Jag är så jävla jobbig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar