Hannis i underlandet

Nu är nycklarna till lägenheten mina, och jag har varit och inspekterat mitt nya underjordiska hem. Det känns lite speciellt att titta ut genom sina fönster och ha hakan i asfaltshöjd, hela världsbilden blir lite skev på nåt vis. Men överlag så är jag skitnöjd.

En annan grej jag funderat lite över är mina terapi-sessions som jag stått i kö för i ett år. Nu när jag äntligen blivit tilldelad en sån där mysig Freud-anhängare som ska lära mej hur man blir en bättre och lyckligare människa så flyr jag stan, herregud, hur smart får man bli? Ska jag sitta och pendla till Norrköping på eftermiddagarna nu istället? Jag är helt enkelt dömd till ett liv av pendling... Annars kan man ju alltid ställa sej i en ny och fräsch Linköpingsterapikö, bara för att det är så himla roligt att stå i kö. Pendla och köa, det är livet.

Men i vilket fall som helst så ser jag verkligen fram emot att flytta nu.

Kombinera mera

Idag har jag testat ännu en sensationell smakkombination, denna gång tillhörandes en glass. Håll i er nu... Banan- och rödbetssmak(!) Spring iväg till närmsta Sia-återförsäljare och hugg in på en banan- och rödbetsglass ni också. Ni kommer helt enkelt inte att ångra er.

Undrar om det finns en smakgrupp på Sia som kör brainstorming inför varje glassäsong för att utforma årets nyhet. Undrar isåfall vem som räckte upp handen och kläckte ur sej orden "banan" och "rödbetor" i samma mening. Och kände övriga gruppen då direkt att kombinationen skulle bli en hit och nickade gillande åt det nytänkande förslaget, eller behövdes ihärdig övertalning för att de skulle inse det fantastiska i konceptet? Jag är lixom nyfiken...

Underbara, underbara onsdag

Nu har jag testat Valios yoghurt med den smått oväntade smaksensationen morot/apelsin. Och hör och häpna, den gick hem. Våga testa!

Denna torsdag, nej förlåt onsdag, har annars varit en rätt märklig dag sådär i största allmänhet. Jag har som ni märker inte ens insett vilken veckodag det är idag. Med tanke på dagens början så kunde man ana oråd redan på ett tidigt stadium. Och det gjorde jag oxå. Morgonens ambition var att släpa sej ur sängen någorlunda tidigt för en gångs skull, ta 7-bussen och stappla in vid sisådär 8-snåret på jobbet. Ett feltryck på mobilen senare och vips så hade jag försovit mej en trekvart. Halvåtta-bussen hägrade, och på lätta fötter, eller ja, så lätta dom nu kan vara vid den tiden på morgonen, skuttade jag ner för trappan för att till min förskräckelse upptäcka att busskortet ligger i fel väska. Trots min ofantliga snabbhet a la Marion Jones, så var mitt tappra försök att hinna hämta kortet innan bussen rullade iväg mot Linköping totalt förgäves. Jag ville gråta en skvätt, men behärskade mej och hoppade på första bästa buss ner till tågstationen istället. Ana min bestörtning när jag inser att nästa tåg är försenat. 40 minuter senare sitter jag på tåget surare än en våt trasa. Instämpling på jobbet: 9.10. Härlig början på en härlig dag.

Resterande dagen var helt i linje med morgonens missöden och efter en fika med syster Stina på stan så var jag tvungen att trösta mej med ett berg av godis. Och morotsyoghurt. På nåt vis är det så himla pinsamt att köpa sådär asmycket godis, man vill ju inte framstå som nån som moffar godis hela kvällarna och inte har nåt liv lixom. Tanken hann slå mej att det vore typiskt om nån jag kände såg mej nu, innan jag vände mej om och möttes av ett gigantiskt hånleende tillhörandes andra parten i ett av mina mindre lyckade försök till "förhållande". Det är nåt lurt med ex i största allmänhet, dom har en omänsklig förmåga att nosa sej till situationer där dom inte borde befinna sej. Alltid. Nåja, egentligen skiter jag väl i mina ex lixom, men jag har en sjuklig besatthet av att bry mej om vad folk tänker om mej hela tiden. Den där lyckade personen som jag vill ge sken av fyller INTE ett varuband med godis på ICA iförd säckiga mysisar. Som nåt annat miffo. Jag vill ju va cool. Ett stort kliv in i mitt kommande liv som en bättre människa vore att sluta bry mej så fanatiskt. Eller att sluta äta såna sjukliga mängder godis. Eller båda delarna.

Shit, nu har jag fått hicka.

Idiotmagnet

Jag har ingen jeanskropp. Sådär, då var det sagt. Det är just i jeansköparsituationer som man förbannar sina föräldrar för att dom inte gav en nån midja. Jag är faktiskt jäkligt sur över hur dom kunde göra såhär mot mej. Köpa jeans är ändå en ganska stor grej här i livet.

Jag undrar varför jag sitter här och skriver om jeans när jag borde ägna mej åt flyttförberedelser. Henrik tittar förbi med hela sitt flyttlass i eftermiddag och då måste halva lägenheten stå till hans prylars förfogande, och jag har knappt börjat röja. Tror det kommer sluta med att jag helt sonika slänger över alla mina saker till ena halvan av rummet, och det låter ju som nåt som går ganska fort ändå. Så varför stressa upp sej i onödan. Blogga verkar på nåt sätt så mycket bättre än att städa.

Jag har förresten glömt att skriva om mina fantastiska stalkers, som jag skaffade mej på Palace förra helgen. Jag har nämligen en förmåga att dra till mej dom allra konstigaste typer, lite som en idiotmagnet. Folk brukar säga att det säger mer om mej än om dom, men jag brukar kontra lite fint med hur hela grejen med magneter fungerar. Det är nämligen moootpolerna som drar sej till varandra, och detta måste ju helt logiskt innebära att jag är en väldigt normal och bra person.
Nåja, åter till saken. Den ena killen, vi kan kalla honom kille nr 1, led av nån form av tillfälligt stalkersyndrom vilket är den lättare sjukdomsvarianten. Detta brukar enligt min egen erfarenhet främst drabba killar i onyktert tillstånd och är en övergående fas. Dom är svårhanterliga men bra mycket mer okomplicerade än den kroniska varianten av stalkersyndrom, vilket kille nr 2 led av.

Kille nr 1 kände av min idiotmagnet direkt och dök på mej när jag beställde in min första drink. Trots att syndromet är tillfälligt så brukar det tyvärr ofta sitta i en hel kväll, vilket var fallet även här. Han var ett typexempel: överförfriskad, otroligt trög vad gäller hintar och ingen som helst koll på vad man säger och inte säger till en tjej man inte känner och vill göra ett bra intryck på. Att säga att man inte vill prata till en sån kille bemöts ofta av kommentaren: "Men du kan inte lämna mej här, jag ääälskar ju dej". Att gå därifrån ändå är en funktionslös åtgärd, eftersom killen ändå inte håller längre avstånd än en halvmeter. Det finns helt enkelt inget att göra annat än att försöka uthärda och hoppas innerligt på att han inte är en kroniker.

Denna kille nr 1 hade en kompis med sej som oskyldigt skuttade runt i bakgrunden och såg allmänt snäll ut. Att denna lilla ofarliga person skulle visa sej vara kille nr 2 i sammanhanget, den kroniska stalkern, kunde jag knappast ana. Inte ens att jag vid halv 5 på morgonen fick ett sms med frågan om jag varit på Palace under kvällen gjorde att jag anade alltför mycket oråd. Var väl för trött, och tänkte att det var typ nån som kände igen mej där och frågade av ren nyfikenhet. Nån jag inte hade inlagd i telefonboken helt enkelt. På kvällen ringde samma nummer och killen i andra änden undrade om jag haft nån efterhängsen typ efter mej på Palace kvällen innan och jag tänkte att, nej fan, han var en SÅN. Men det visade sej ju då att det var den efterhängsna killens kompis(!) som luskat reda på mitt telefonnummer som ett annat psyko. Jag hade inte lämnat ut så mycket annat än mitt förnamn, och det här är ett säkert tecken på att man har med en kronisk stalker att göra. Vi hade ju knappt pratat på hela kvällen men ändå ville han såå gärna träffa mej och var sådär överdrivet generös me komplimangerna som bara riktiga stalkers kan vara. Galna typer som den här ska helst inte veta vare sej ens nummer eller vart man bor, det kan göra vem som helst nervös. Allra helst jag, är ju paranoid som det är ändå.

Han har ringt några gånger den senaste veckan utan att jag brytt mej om att svara, men än så länge har jag inte fått några oväntade plingningar på dörren iallafall. Man får vara glad för det lilla. Skickade ett sms igår att jag inte ville träffa honom, hoppas han förstått vinken. Men är han en riktig kroniker så lär han inte ge upp riktigt så lätt...

Men, nog om det, och åter till packandet. För att sammanfatta dagens bloggande så är jag en midjelös idiotmagnet. Inte så illa ändå, det finns dom som har det svårare än så här i livet :)

Linköping here I come!

Min självmanipuleringskurs sätter härmed punkt, ett mirakel har inträffat - Jag ska flytta!

Lägenheten ligger på källarplan och alla förbipasserande kan nyfiket stirra rakt in i mitt privatliv. Det kommer förmodligen kännas som en reducerad version av Big Brother. Men vad spelar det för roll? Det var ju inte för inte som persiennerna uppfanns. Den är dessutom lite halvsunkig sådär, men man ska inte vara så kräsen. Don efter person som man brukar säga. Jag tror bestämt att jag kommer trivas i mitt nya hem. Linköping here I come!

Jag behöver sova, är helt förstörd. Varförvarförvarför kan jag inte sova?

Om du har ett äpple, vill du dela det med mej?

Det är konstigt att man kan längta så sjukt mycket efter något så menlöst som en helg. Har till och med haft nedräkning av antalet timmar till.. ja vadå? Att äntligen få sitta i sin blåa soffa och se dum ut och njuta av att kunna äta precis så mycket lördagsgodis man vill, så mycket att man typ kräks? Kanske har jag under veckan förträngt hur förra helgen tedde sej? Mycket lustigt fenomen.

Nu ska jag dock ägna lördagskvällen åt lektion 2 i min självmanipuleringskurs. Det kan bli intressant, kanske till och med helgens höjdpunkt. Lektion 2 består i att ta minsta möjliga plats. Helt enkelt en form av tillvänjningsprocess. Jag ska till exempel tillbringa halva tiden i badrummet jämfört med annan godtycklig lördagskväll. Jag ska inte heller bre ut mig i min soffa, utan jag ska så gott det går trycka ihop mig i dess ena hörn tittandes på Henriks (min blivande tvångssambos) absoluta favoritfilm: Donnie Darko. Mina mackor ska rostas en åt gången och jag ska slänga ut mitt köksbord till förmån för marsvinsburen. Under tiden ska jag intyga mig själv att det finns ett oväntat stort nöje i att dela med sej. Kanske ska jag nynna på den fina visan "Om du har ett äpple, vill du dela det med mej, i en äppelmelodi. Eller vill du ha ditt äpple för dej själv, och inte få nån melodi?" medan jag skär mitt äpple i två halvor och sparar ena halvan till Henrik. Eller till marsvinen. Jag vet inte om Henrik är så förtjust i äpplen. Risken finns att äppelhalvan kommer hinna bli lite brun och rutten innan den 24 mars, men glöm inte att det är tanken som räknas.

Jag hoppas på stora framsteg med lektion 2.

Illamående och konspirationsteorier

Det är nåt som luktar i min lägenhet. Jag försöker sängliggandes lista ut vad det kan vara men det är rätt svårt. Det finns så många grejer här som rent teoretiskt skulle kunna vara källan. Jag tänkte undersöka saken närmare så småningom, inte just nu. Undrar om det är min sunkiga lägenhet som har gjort mig sjuk, eller om det är på grund av att jag mår så kräkdåligt som jag tycker att allt stinker. Det är ännu en frågeställning jag måste söka svar på. Det är lite hönan-ägget-syndromet över det hela. Idag är således en hemma-från-jobbet-dag. Det är ingen ovanlig företeelse, snarare tvärtom. Jag har kommit till det stadiet att det börjar bli pinsamt att ringa och sjukanmäla sig. Vore rätt häftigt att vara en sån där frisk och hurtig person som inte kan stava till ordet sjukanmälning. Nåja, nu ska vi inte drömma oss bort i ouppnåeliga utopier såhär på fredagsförmiddagen när en sån sak som att krypa ur sängen låter som en utmaning i Mount Everest-bestignings-klass.

Men, kära läsare, min mage är inte mitt enda bekymmer. Som grädde på moset så är mina dagar med ensamrätt på min lägenhet räknade. Inom en på tok för snar framtid dyker lägenhetens rättmätiga ägare upp i sällskap av två nyinköpta marsvin. Jamen jag vet, fråga inte. Han tyckte väl helt enkelt av oförklarlig anledning att just marsvin var en asbra grej att införskaffa precis när man ska våldgästa någon i en väldigt liten lägenhet.

Här står jag inför två val. Alternativ 1: Försöka anpassa mitt liv till ett ofrivilligt samboskap inom rymliga 29 kvadrat, skippa hela den här biten med privatliv, frihet att bestämma över sina sovtider och över vilka husdjur man vill spendera tid med. Lägenhetsinnehavarens vistelse ska dock enligt säkra källor inte bli dödligt långvarig. Alternativ 2: Fly fältet! Här uppstår då tyvärr ett smärre problem. Alla lägenhetsinnehavare och hyresvärdar i Östergötland verkar ha snackat ihop sig i någon form av konspiration mot att jag brukar alternativ 2. Detta har resulterat i en total vägran mot att lyfta telefonluren när jag ringer, en stark motvilja mot att svara på mina fina och genomarbetade intressemail och det har även smugit sig in några små lögner och uteslutningar av sanningar här och var. Detta har väl varit tvunget när jag på detektivaktigt sätt lyckats passera telefonsvararförbudet. Man har till exempel kollektivt bestämt att avsaknad av dusch i lägenheten icke ska nämnas om inte frågan ställs rakt ut. Man har också beslutat sig för att ge mig falska förhoppningar. Lägenheter som sagts vara till förfogande har egentligen sedan länge varit bortlovade till andra mindre konspirationsförföljda bostadssökare. Anledningen till denna form av lögner är ännu okänd. Slutsats: Konspirationsfolket försöker helt enkelt eliminera alternativ 2 som valmöjlighet. Stå inför två val, in my ass. Ännu en gång är vi inne på ouppnåeliga utopier och yrar, jag får helt enkelt skylla på mitt illamående.

Från och med nu börjar min självmanipuleringsprocess för att överleva detta trauma. Lektion 1: "Marsvin ÄR söta. Marsvin är SÖTA. MARSVIN är söta." Upprepa detta mantra i ditt huvud ända tills du börjar känna en obeskrivlig längtan efter att få ha hela lägenheten full av fluffiga marsvin.