Idiotmagnet

Jag har ingen jeanskropp. Sådär, då var det sagt. Det är just i jeansköparsituationer som man förbannar sina föräldrar för att dom inte gav en nån midja. Jag är faktiskt jäkligt sur över hur dom kunde göra såhär mot mej. Köpa jeans är ändå en ganska stor grej här i livet.

Jag undrar varför jag sitter här och skriver om jeans när jag borde ägna mej åt flyttförberedelser. Henrik tittar förbi med hela sitt flyttlass i eftermiddag och då måste halva lägenheten stå till hans prylars förfogande, och jag har knappt börjat röja. Tror det kommer sluta med att jag helt sonika slänger över alla mina saker till ena halvan av rummet, och det låter ju som nåt som går ganska fort ändå. Så varför stressa upp sej i onödan. Blogga verkar på nåt sätt så mycket bättre än att städa.

Jag har förresten glömt att skriva om mina fantastiska stalkers, som jag skaffade mej på Palace förra helgen. Jag har nämligen en förmåga att dra till mej dom allra konstigaste typer, lite som en idiotmagnet. Folk brukar säga att det säger mer om mej än om dom, men jag brukar kontra lite fint med hur hela grejen med magneter fungerar. Det är nämligen moootpolerna som drar sej till varandra, och detta måste ju helt logiskt innebära att jag är en väldigt normal och bra person.
Nåja, åter till saken. Den ena killen, vi kan kalla honom kille nr 1, led av nån form av tillfälligt stalkersyndrom vilket är den lättare sjukdomsvarianten. Detta brukar enligt min egen erfarenhet främst drabba killar i onyktert tillstånd och är en övergående fas. Dom är svårhanterliga men bra mycket mer okomplicerade än den kroniska varianten av stalkersyndrom, vilket kille nr 2 led av.

Kille nr 1 kände av min idiotmagnet direkt och dök på mej när jag beställde in min första drink. Trots att syndromet är tillfälligt så brukar det tyvärr ofta sitta i en hel kväll, vilket var fallet även här. Han var ett typexempel: överförfriskad, otroligt trög vad gäller hintar och ingen som helst koll på vad man säger och inte säger till en tjej man inte känner och vill göra ett bra intryck på. Att säga att man inte vill prata till en sån kille bemöts ofta av kommentaren: "Men du kan inte lämna mej här, jag ääälskar ju dej". Att gå därifrån ändå är en funktionslös åtgärd, eftersom killen ändå inte håller längre avstånd än en halvmeter. Det finns helt enkelt inget att göra annat än att försöka uthärda och hoppas innerligt på att han inte är en kroniker.

Denna kille nr 1 hade en kompis med sej som oskyldigt skuttade runt i bakgrunden och såg allmänt snäll ut. Att denna lilla ofarliga person skulle visa sej vara kille nr 2 i sammanhanget, den kroniska stalkern, kunde jag knappast ana. Inte ens att jag vid halv 5 på morgonen fick ett sms med frågan om jag varit på Palace under kvällen gjorde att jag anade alltför mycket oråd. Var väl för trött, och tänkte att det var typ nån som kände igen mej där och frågade av ren nyfikenhet. Nån jag inte hade inlagd i telefonboken helt enkelt. På kvällen ringde samma nummer och killen i andra änden undrade om jag haft nån efterhängsen typ efter mej på Palace kvällen innan och jag tänkte att, nej fan, han var en SÅN. Men det visade sej ju då att det var den efterhängsna killens kompis(!) som luskat reda på mitt telefonnummer som ett annat psyko. Jag hade inte lämnat ut så mycket annat än mitt förnamn, och det här är ett säkert tecken på att man har med en kronisk stalker att göra. Vi hade ju knappt pratat på hela kvällen men ändå ville han såå gärna träffa mej och var sådär överdrivet generös me komplimangerna som bara riktiga stalkers kan vara. Galna typer som den här ska helst inte veta vare sej ens nummer eller vart man bor, det kan göra vem som helst nervös. Allra helst jag, är ju paranoid som det är ändå.

Han har ringt några gånger den senaste veckan utan att jag brytt mej om att svara, men än så länge har jag inte fått några oväntade plingningar på dörren iallafall. Man får vara glad för det lilla. Skickade ett sms igår att jag inte ville träffa honom, hoppas han förstått vinken. Men är han en riktig kroniker så lär han inte ge upp riktigt så lätt...

Men, nog om det, och åter till packandet. För att sammanfatta dagens bloggande så är jag en midjelös idiotmagnet. Inte så illa ändå, det finns dom som har det svårare än så här i livet :)